ÖDMJUKHET

Den egenskap jag värderar allra högst är ödmjukhet, och jag har så svårt att förstå personer som saknar den egenskapen. Jag kommer ifrån en väldigt ödmjuk familj och jag tycker att jag själv är en ödmjuk människa. Ödmjuk inför andra och ödmjuk inför livet. Jag har lärt mig att vara vänlig, öppen för våra olikheter och att tänka mig för i det jag säger och gör, för att inte såra andra. Jag är försiktig och mer defensiv än offensiv. Tyvärr kan det ibland uppfattas som ointresse eller till och med som snorkighet, men det är långt ifrån sanningen. Jag avvaktar hellre och läser av människor och situationer, än går på direkt och riskerar att det blir fel. Jag kan vara lite blyg men jag är också en väldigt bra lyssnare. Jag har förmågan att kunna ge andra mer plats eftersom jag inte behöver så mycket plats själv. Jag har inget behov av att synas och höras mest. Det har jag aldrig haft. Jag får min bekräftelse ändå, på andra sätt, av mina barn, av min man, av mina vänner och av min familj. Däremot har jag, som de flesta, ett behov av att känna mig accepterad för den jag är. När jag känner det kan jag släppa in människor och det är först då de lär känna mig. I de situationer där jag inte känner mig accepterad eller ens sedd, förblir dörren stängd. Eftersom jag själv fungerar så här, har jag blivit väldigt bra på att närma mig andra som verkar funka på samma sätt. Jag vet ju hur det känns. Jag vet hur viktigt det är att känna tillit innan man låter någon komma nära. Jag tror att det är därför jag är omtyckt som sjuksköterska, för att jag kan lyssna, ge människor plats, vara lyhörd och ödmjuk. Jag hoppas det i alla fall, så att det inte bara är min fantastiska förmåga att sticka folk. Härom dagen var jag väldigt ledsen och jag ringde och pratade med min mamma. Hon är också bra på att lyssna och ge andra plats. Hon lät mig ta den plats jag behövde och hon lyssnade och förstod. Hon vet vad jag varit med om genom åren och hon talade om hur stolt hon och pappa är över mig. De tycker att jag är så stark som tagit mig igenom så mycket tufft och ändå tagit mig tillbaka upp på fötter igen. Nej, det har inte varit så lätt och visst har jag fått kämpa hårt, både för mig och för barnen, men om jag är så stark vet jag inte. Jag hade ju aldrig något val. Det var bara att ta sig igenom allt som livet hade i beredskap för mig. Kanske har det stärkt mig på vissa sätt, men tyvärr har det också förändrat mig på olika sätt. Man blir väldigt tilltufsad på vägen, av alla smällar man får. Den jag var innan kommer jag aldrig att bli igen. Styrkan kanske finns där och jag skulle slåss till sista blodsdroppen för mina barn, men en stor del av min tillit till andra har gått förlorad. Det finns väldigt få människor jag litar på, och de håller jag kärare än allt annat i livet. Jag tror att ni vet vilka ni är. Trots detta försöker jag att alltid behålla min ödmjukhet, och har som sagt väldigt svårt att förstå människor som inte har det i sig.