Ja, så står det längst upp på pappret som ligger här bredvid mig. Untitled, för det finns ingen titel än. Jag har länge gått och funderat på om jag ska ge ordentligt utlopp för min skrivarlusta, och kanske försöka få ihop något som faktiskt kan vara värt att spara och läsa. Tänkte först att en barnbok skulle vara skoj, men kom snart fram till att jag har så mycket annat att gräva ur i mitt eget liv. Jag satte mig en kväll (för jag tänker bäst på kvällen...) och började skriva. Nu tänkte jag dela med mig och ge er den första sidan.
När jag var liten var pappa min hjälte. Det är han nog fortfarande. Han och mamma är båda superhjältar i mina ögon. För hur kan man ge någon en så, allt igenom, positiv barndom och uppväxt, en så stor och stark plattform att stå och bygga sitt liv på, och sen bara fortsätta att ge, ge och ge utan att ta slut själv? Hur går det till? Hur gör man?
Fanns det ett recept på det mina föräldrar lyckas med, skulle de kunna sälja det till varenda småbarnsförälder som kämpar för att räcka till. För det är det vi gör; kämpar för att räcka till för alla krav och måsten.
Jag har tre barn och för mig är varje dag en kamp för att se till att alla får det de behöver, på alla plan. Jag vill att varje unge ska känna sig nöjd och vara "mätt" på mamma när sänglampan släcks på kvällen. Godnatt-kramen ska vara en kram av förnöjsamhet och oändlig trygghet. När den lilla stoppas om ska sömnen komma som en behaglig avslutning på en dag som fyllts av spännande upptäckter och minnen som skapats.
Ändå verkar det vara näst intill omöjligt att känna sig tillräcklig när man har barn. När man blir förälder föds inte bara ens lilla barn, utan också en känsla av oro och dåligt samvete. Den lotten får man liksom på köpet. Det är det inget att göra åt. Den ingår i föräldraskapet. En ständig oro för att något ska hända ens barn och ett dåligt samvete för att man känner att man borde gett lite mer. Mer av sig själv, mer av sin tid och energi.
Jag undrar om mina föräldrar också hade den känslan när jag och mina bröder växte upp. Kanske har mammor och pappor känt på samma sätt i alla tider. Säkert är det så, men jag tror ändå att det är mera påtagligt nu för tiden. Samhällets krav skapar ju en annorlunda situation för föräldrar och familjer idag än för bara 30 år sedan.
Min mamma var, liksom många andras mammor, hemmafru och dagmamma. Det räckte med att pappa jobbade. En inkomst var tillräcklig för att ro runt vår familj på -60- och -70-talet. Det betyder inte att mamma inte jobbade. Tvärtom! Hon hade det viktigaste och svåraste jobbet som fanns, och som finns idag också. Hon tog hand om, uppfostrade och var en förebild för oss barn. Dessutom skötte hon hemmet med allt vad det innebar av tvätt, städ, matlagning etc. Så nog jobbade hon alltid! Dygnet runt. Sju dagar i veckan. Året om.
Ändå kan jag inte komma ihåg att hon gnällde eller beklagade sig. Mitt minne av min mamma är att hon alltid hade något att göra. Jag tror inte ens att hon hade tid att vara sjuk! Hon var alltid spindeln i nätet. Hon var navet som allt i familjen snurrade omkring. Hon höll i alla trådar samtidigt och hon gjorde det galant. Behövde man veta något så hade mamma svaret. Hade man tappat bort något så visste hon var det fanns. Det var tack vare henne som familjen fungerade. Ändå kan jag inte minnas henne som trött. Inte heller som sur, irriterad eller utbränd. Mina minnen av mamma är en kvinna med en ängels tålamod och som alltid hade tid för oss barn. Hon fanns alltid där. Behöver jag säga att jag ser upp till min mamma? Att jag beundrar hennes enorma insats? Jag kan bara hoppas och önska att jag själv kan komma i närheten av att bli som hon. Än har jag en lång bit kvar, men jag försöker.
Snart sju månader gammal sitter Joel för första gången på pappas KTM, och pappa ser så stolt ut. Det är väl kanske en aning tidigt att låta Juppe köra själv men det står väl inte på förr än han får åka med pappa skulle jag tro. Just nu ligger lill-skrutten och sover middag och Älsklingen är iväg och åker enduro i skogen uppe i Vendel. Jag fick plötsligt lite tid för mig själv och valde att sätta mig i hammocken med min kära laptop i knäet.
Vi har passat på att vara ute i det vackra vädret idag. Tvättmaskinen och dammsugaren har fått en vilodag, och jag tog en långpromenad med Joel i vagnen på förmiddagen. Han sov skönt en stund och jag njöt för fullt av alla intryck. Allt det gröna, alla blommor, alla djur man ser. Fågelkvittret man hör och alla somriga dofter man känner. Jag vet att jag skrev om en långpromenad någon gång i höstas/vintras, då Joel nyss kommit. Vilken himla skillnad det var att gå samma runda idag. Då släpade jag min tunga, nyförlösta kropp runt dessa fem kilometer, i kyla och snålblåst. Jag var så trött sista biten att jag nästan började gråta och benen värkte. Idag var det en helt annan sak! Strålande sol, klarblå himmel, 18 väldigt lagom varma grader små sköna vindpustar och 29 kilo mindre att släpa på (kan knappt fatta att jag gått ner nästan 30 kilo på knappt sju månader!!). Idag var det ljuvligt att promenera!! Det här är en sådan där dag då superlativen knappt räcker till. En sådan där dag som man önskar att man kunde fånga i en burk och spara. Helt underbart!! Resten av helgen ska tydligen bli ännu bättre (hur nu det ska gå till) och jag ska njuta, njuta och njuta. :o)
Nu har vi fått så fint ute med nyplanterade blommor. När jag kom hem från Öregrund tog jag med mig Älsklingen och Lilleman till en trädgårdshandel här i närheten och skaffade hem både blomster och jord. Så nu är det vackra blommor i både krukor och amplar. Skaffade till och med en liten tomatplanta som vi ska försöka hålla liv i. Förhoppningsvis har jag fått någon tomat-odlar-gen från min far. Han har ju massor av olika sorter och får mängder med tomater varje år. Får jag ett par tre stycken på vår lilla planta är jag nöjd. :o)
Någon som såg "Cityakuten" igår? Det gjorde jag. Har följt serien sedan starten och igår var det dags för flera av de gamla skådisarna att göra come back. Japp, George Clooney var med!! Kunde inte låta bli att undra vad han och de andra "gamlingarna" fick för att ställa upp på ett nytt avsnitt. Kul var det i alla fall att se dem igen! Flashback-time! :o)
Idag hämtade jag upp min Gummituta och så åkte hon, jag och våra två minsta gullungar till Öregrund. Först ett stopp i Östhammar där vi kollade i lite affärer. Sen vidare till Öregrund där det blev en god lunch på en mysig ute-restaurang vid vattnet. Smörstekt sjötunga med räk- och vitvinssås och potatis. Gott! Efter det slank det ner en mjukglass medan vi strosade runt i solens sken, tittade på båtar och njöt av det vackra vädret. Vilken idyll! Tänk så skönt det kan vara att gå så, med sin vän och prata om allt mellan himmel och jord. Tack för idag gumman!! :o)
Nu är det slut på gråt och tandagnisslan varje gång håret ska tvättas. Inte en chans att få något schampo eller ens lite vatten i ögonen längre! Jippi!! :o)
Joel har lärt sig något nytt igen. Han rynkar ihop sin lilla näsa allt vad han kan och så fnyser han in och ut. När alla skrattar blir det ju hur kul som helst!! Härom kvällen satt hela familjen runt middagsbordet och gjorde likadant som Joel. Vilken syn!! :o)
Kolla in den här gullungen! Han har kommit på ett jätte-roligt trick. När man äter och är ganska kladdig runt munnen, tar man tag i haklappen och viker upp den över ansiktet, så blir man plötsligt jätte-kladdig! Så himla skojsigt!! Mellan varje tugga kan man också stoppa alla fingrar i munnen så att man till slut har mer mat på händerna än i magen. Sen viker man upp haklappen över ansiktet igen och då blir den helt kladdig på baksidan också. Då kan man vara säker på att tröjan också blir full med mat när man fäller ner haklappen igen. Jätte-jätte-kul!! Förstår inte varför inte mamma och pappa ser lika nöjda ut..?
