UNTITLED

Ja, så står det längst upp på pappret som ligger här bredvid mig. Untitled, för det finns ingen titel än. Jag har länge gått och funderat på om jag ska ge ordentligt utlopp för min skrivarlusta, och kanske försöka få ihop något som faktiskt kan vara värt att spara och läsa. Tänkte först att en barnbok skulle vara skoj, men kom snart fram till att jag har så mycket annat att gräva ur i mitt eget liv. Jag satte mig en kväll (för jag tänker bäst på kvällen...) och började skriva. Nu tänkte jag dela med mig och ge er den första sidan.

När jag var liten var pappa min hjälte. Det är han nog fortfarande. Han och mamma är båda superhjältar i mina ögon. För hur kan man ge någon en så, allt igenom, positiv barndom och uppväxt, en så stor och stark plattform att stå och bygga sitt liv på, och sen bara fortsätta att ge, ge och ge utan att ta slut själv? Hur går det till? Hur gör man?
Fanns det ett recept på det mina föräldrar lyckas med, skulle de kunna sälja det till varenda småbarnsförälder som kämpar för att räcka till. För det är det vi gör; kämpar för att räcka till för alla krav och måsten.
Jag har tre barn och för mig är varje dag en kamp för att se till att alla får det de behöver, på alla plan. Jag vill att varje unge ska känna sig nöjd och vara "mätt" på mamma när sänglampan släcks på kvällen. Godnatt-kramen ska vara en kram av förnöjsamhet och oändlig trygghet. När den lilla stoppas om ska sömnen komma som en behaglig avslutning på en dag som fyllts av spännande upptäckter och minnen som skapats.
Ändå verkar det vara näst intill omöjligt att känna sig tillräcklig när man har barn. När man blir förälder föds inte bara ens lilla barn, utan också en känsla av oro och dåligt samvete. Den lotten får man liksom på köpet. Det är det inget att göra åt. Den ingår i föräldraskapet. En ständig oro för att något ska hända ens barn och ett dåligt samvete för att man känner att man borde gett lite mer. Mer av sig själv, mer av sin tid och energi.
Jag undrar om mina föräldrar också hade den känslan när jag och mina bröder växte upp. Kanske har mammor och pappor känt på samma sätt i alla tider. Säkert är det så, men jag tror ändå att det är mera påtagligt nu för tiden. Samhällets krav skapar ju en annorlunda situation för föräldrar och familjer idag än för bara 30 år sedan.
Min mamma var, liksom många andras mammor, hemmafru och dagmamma. Det räckte med att pappa jobbade. En inkomst var tillräcklig för att ro runt vår familj på -60- och -70-talet. Det betyder inte att mamma inte jobbade. Tvärtom! Hon hade det viktigaste och svåraste jobbet som fanns, och som finns idag också. Hon tog hand om, uppfostrade och var en förebild för oss barn. Dessutom skötte hon hemmet med allt vad det innebar av tvätt, städ, matlagning etc. Så nog jobbade hon alltid! Dygnet runt. Sju dagar i veckan. Året om.
Ändå kan jag inte komma ihåg att hon gnällde eller beklagade sig. Mitt minne av min mamma är att hon alltid hade något att göra. Jag tror inte ens att hon hade tid att vara sjuk! Hon var alltid spindeln i nätet. Hon var navet som allt i familjen snurrade omkring. Hon höll i alla trådar samtidigt och hon gjorde det galant. Behövde man veta något så hade mamma svaret. Hade man tappat bort något så visste hon var det fanns. Det var tack vare henne som familjen fungerade. Ändå kan jag inte minnas henne som trött. Inte heller som sur, irriterad eller utbränd. Mina minnen av mamma är en kvinna med en ängels tålamod och som alltid hade tid för oss barn. Hon fanns alltid där. Behöver jag säga att jag ser upp till min mamma? Att jag beundrar hennes enorma insats? Jag kan bara hoppas och önska att jag själv kan komma i närheten av att bli som hon. Än har jag en lång bit kvar, men jag försöker.