VÅR LILLA BEBIS - ELSA

Säg hej till Elsa. Förra veckan hämtade vi hem denna lilla sessa från Köping, där hon var född och uppvuxen i ett litet stall. Mamma är norsk skogskatt och pappa vanlig bondkatt. Elsa är en liten fluffboll med världens sötaste små tofsar på öronen. Hon har nu hunnit bli 12 veckor och är ett riktigt litet busfrö. Molly och Tiger är väl måttligt förtjusta över denna lilla donna. De tittar mest på oss med lite missnöjd blick och verkar undra vad det är för något vi släpat hem. :o)

Och så ny bil igen!!

Dags att säga välkommen till min nya lilla pärla! En coolt röd Toyota Yaris. Nästan sprillans ny. Me like!!

LILLA HJÄRTAT

Man kan lätt tro att han sitter djupt försjunken i tankar, men icke... Jag vet var tv:n står... :o)

NY BIL...IGEN!

Efter min olycka bärgades vår nya Audi till verkstaden med förhoppning att bli lagad och hel igen. Vi fick dock tyvärr veta att det skulle bli alldeles för dyrt att laga den, så vi fick ut pengar för att köpa en annan. Vi ägnade vår första semestervecka åt att leta och åka och titta på bilar. Till slut hittade jag en pärla i Enköping, så vi åkte dit, provkörde och köpte den. Ha ha!! En Chrysler Voyager blev det. Svart metallic och i jättefint skick. Affären gjordes klar och vi fick med oss vår nya goding hem på en gång. Älskar den här bilen! Så snygg och så skön att köra! Inget ont som inte har något gott med sig. :o)

SKANSEN

Den här sommaren har ju inte direkt bjudit på något vidare sommarväder, men just den här dagen när vi åkte till Skansen, blev det en helt underbar dag. Strålande sol, några få molntussar och 24 grader varmt. Vilken lyckträff! Vi hade bara med oss Joel eftersom de stora grabbarna inte tycker att Skansens djur rockar så värst fett längre. Joel har varit på Skansen förut men det här var första året då han verkligen förstod vad det innebar. Mamma och pappa såg fram emot att få visa de stora björnarna, vargarna, de farliga krokodilerna och giftiga ormarna. Joel tittade på de allihop, men det var bara ett djur som fick honom att gå tillbaka flera gånger, och det var varken stort, farligt eller giftigt. "Titta mamma! Det är NEMO!! utbrast Joel när han fick syn på den lilla Clownfisken i ett av akvarierna. "Det ÄR verkligen Nemo!" Sen dök ju Nemos pappa Marwin också upp, och TVÅ Dorisar!! Lyckan visste inga gränser. Där ser man så fel man kan ha. Vad är väl blodtörstiga krokodiler mot en liten Nemo..? Vi hade en härlig dag och var mycket nöjda när vi lämnade Stockholm.

MINA UNDERBARASTE

Mina underbaraste småtroll Joel, Marcus och Erik. 

SAGOLIKT VACKER

Denna fantastiskt vackra blomma förgyllde vår farstukvist med sin närvaro under försommaren.

JUNIBACKEN

      På sveriges nationaldag fick vi för oss att åka till Skansen. Vi och två miljoner andra människor visade det sig! Vi skippade de extremt långa köerna och valde att ta med Joel till Astrid Lindgrens Junibacken istället. Ett smart drag visade det sig, eftersom stället var näst intill folktomt. Vi åkte Sagotåget, lekte i Villa Villekulla, klappade Lilla Gubben, köpte choklad-guld-pengar och testade en massa roliga saker och manicker i Skrot-Nisses utställning. Joel ville aldrig gå där ifrån. Vi åt en varsin mjukglass och njöt av dem ända tills vi kom till bilen och upptäckte att vi hade fått parkeringsböter. Nåja, det kunde det vara värt!

FAMILJENS BADKUNG

Här ser ni familjens badkille nr 1. Ibland undrar jag om Erik är pojke eller säl. Det här var visserligen en av sommarens få varmare dagar, men i poolen var vattnet ruskigt kallt fortfarande.

SOMMAREN ÄR HÄR

Ännu ett skolår till ända och ännu en skolavslutning i Gåvsta skola/Rasbo kyrka för Marcus och Erik. Marcus som avslutade mellanstadiet och Erik gick ut första klass. Jag kan knappt fatta att det är dags för högstadiet för Marcus. Hur gick det till!?
Det var hur som helst två nöjda killar som lämnade skolan bakom sig för några härliga veckors sommarlov. Efter kyrkan gick vi som vanligt hem till mormor och morfar, där jordgubbstårta och annat gott stod på bordet. Glad sommar!

19... 39...89..?

Så var det dags att fylla år igen då. Det borde vara 21:a gången som jag fyller 19. Det känns så i alla fall, och tur är väl det. Inte helt fel att känna sig som 19,  ha erfarenhet som 39 och visdom som 89. Jag blev uppvaktad med skönsång och fina presenter. På eftermiddagen kom mamma, pappa och farmor förbi och grattade och åt tårta med oss. Härligt!

BILOLYCKA MED ÄNGLAVAKT

Vad ska man säga..? Mina vädjanden till högre makter, att min familj ska få slippa fler olyckor, verkar inte höras eller tas på allvar. Det känns nästan löjligt att återigen behöva skriva att Herr Oledolyckan varit framme med sina långa fingrar, och lagt sig i mitt liv. Den här gången var det min (o)tur...

Jag var på väg hem från jobbet och skulle ut till Gåvsta och hämta Erik på fritids först. Eftersom det är vägarbete på 288:an valde jag att åka Almungevägen och sen över skogen, precis som jag gjort hundratals gånger förut. Jag körde som jag brukar, runt 70 km/h och det var knappt någon trafik. Jag fick dock ganska snart en röd bil bakom mig och han körde ganska nära. Jag funderade på om jag skulle köra in till kanten och låta honom köra förbi, men valde att ligga kvar. Jag hade ingen direkt brådska så jag stressade inte.

Någonstans mitt i skogen, när jag kom över ett litet backkrön och in på en raksträcka, får jag syn på en mörk bil som kör emot mig på fel sida. Min första tanke var att han nog svängt ut på vägen precis och var på väg över till sin sida. Sen tänkte jag att han kanske bara parkerat på den sidan och var på väg att åka där ifrån. Avståndet minskade ganska snabbt och jag hade nu fått ner hastigheten till ca 50 km/h. När vi närmade oss ett möte hade den mörka bilen dragit sig över mot sin sida av vägen och jag drog mig ut åt min kant, så långt jag bara kunde. Jag körde ända ute i gräskanten och var helt säker på att jag skulle kunna komma förbi... Då bara smällde det!!!

Plötsligt var bilen fylld av krutrök och stod på tvären över vägen med baken ned mot diket. Vad sjutton hände?? Det tog några sekunder innan jag fattade att jag faktiskt krockat, men jag kunde fortfarande inte förstå HUR!!

Jag öppnade bildörren och klev ur. Jag var oskadd. Helt otroligt. Den äldre mannen i den mörka lilla bilen klev också ur sin bil, även han utan skador. Jag fattade inte vad som hänt och gick fram och frågade varför han körde på fel sida, om han blivit sjuk eller tuppat av. Då sa han att han inte visste.

Jag gick tillbaka till min bil och letade reda på min mobil som flugit iväg vid smällen.Jag kände att jag hade ganska ont i höger handled och underarm. När jag drog upp ärmen på koftan såg jag en deformerad och jättesvullen arm. Det såg ut som om någon lagt in en kiwi under huden!! Jag hade skrapsår och blödde lite på vänster tumme. Jag ringde Macke och talade om att jag smällt med bilen. Först trodde han att jag skojade och när han insåg att jag menade allvar, frågade han hur det gått med bilen. Män!!

"Jo tack, jag mår ganska bra"...
Bilen var inte heller så kvaddad som jag trodde att den skulle vara efter den smällen. Båda krockkuddarna i fram hade ju lösts ut och den på passagerarsidan hade krossat vindrutan. Sidospegeln på förarsidan var trasig, hela sidan på bilens förarsida var repad och det var en buckla framför bakskärmen. That´s it!

Killen som kört bakom mig ringde 112 och sedan ställde han ut varningstrianglar åt båda håll. Min bil stod ju på sidan men gubbens bil stod på tvären mitt i vägen, så ingen kom förbi.
Jag gick fram och pratade med gubben igen. Frågade vad som hänt. Då stammar han fram att han druckit!! Han förklarade att han blivit pensionär för några dagar sedan och att nu kunde han ju göra lite som han ville. Då bara blixtrade det för mig! Blev så häpen och arg att jag var tvungen att gå där ifrån. Jag ringde Macke igen och talade om att gubben var rattfull. Även Macke blev galen!

Snart var två brandbilar på plats och jag blev beordrad att sätta mig i min bil. Jag tyckte de överdrev en aning, med tanke på att jag faktiskt gått omkring en bra stund redan. De kollade min arm och sa åt mig att försöka hålla huvudet så stilla jag kunde. Jag berättade för dem vad som hänt och att gubben var berusad.
Sen kom ambulansen. Jag fick nackkrage och blev fastspänd på en spineboard. Himmel! Jag som fortfarande tyckte att jag kunde vänta på Macke och åka med honom in till akuten för att röntga armen. Jag mådde ju bra! Men icke!! In i ambulansen och där sattes nål och togs prover och kontroller. Precis när vi skulle till att rulla iväg bankade det på sidan av ambulansen och en brandman meddelade att mina anhöriga hade kommit. Macke stack in huvudet och frågade hur jag mådde. Sen åkte vi.
Jag var rädd att börja må illa och bli åksjuk på vägen, men det gick bra hela vägen in.
På akuten togs jag emot direkt och man tog fler prover och frågade hur allt gått till. Sen skulle jag vänta på att få komma till röntgen. En akut CT av hela kroppen skulle göras samt en slätröntgen av min arm. Började känna att även axeln gjorde ont så den skulle också kollas.

Macke kom in och hade Marcus och Joel med sig. Marcus såg lite blek ut om nosen och i det läget jag låg var det en utmaning att försöka övertyga honom om att mamma mådde bra. Macke valde att köra hem dem till Joels farmor och kom snart tillbaka ensam. Det kändes bättre så.

Nu blev det bekymmer! Minst sagt!! Plötsligt var jag galet kissnödig!! Jag hade kunnat betala sköterskan en bra slant om hon spänt loss mig och låtit mig gå på toa, men hon vägrade envist. Snart skulle jag ju få komma iväg på röntgen och om den såg bra ut skulle jag ju få komma loss. Men himmel!! Jag höll ju på att explodera!! Jag fick en mugg med en påse på... Jo tack du!! Att kissa liggande, fastspänd på en bräda gick inte min kropp med på. Till slut bönade och bad jag om att få bli tappad. Kateter är ingen höjdare men det var det bästa den dagen. Det kan jag lova!! Aaaahhhh..!!

Iväg till röntgen och sen tillbaka. Svaret dröjde en stund men när det kom var det ju värt all väntan..; allt såg bra ut. Inget brutet. Tack för det!!
Blev losskopplad från ryggbrädan och blev av med nackkragen (som vid det laget höll på att tränga in igenom kraniet på mig!!). Jag blev inrullad till AVA där jag skulle få lite fika innan jag fick åka hem.
Macke tog fikat och jag gick på toa. Två poliser dök upp innan vi hann iväg. De förhörde mig om vad som hänt och kunde bara bekräfta att gubben som kört på mig varit grovt rattfull.
Sen fick vi åka. Vi hämtade Marcus och Joel hos Inger och åkte sen ut till Gåvsta och hämtade Erik. Mamma och pappa verkade glada och lättade att se mig i så pass bra skick.
Hem! Hem! Hem!

Det blev en riktig cirkus pga en gubbe som tagit ett idiotiskt beslut att köra alkoholpåverkad. Jag var glad att jag klarade mig så pass bra, och att jag var ensam i bilen när olyckan var framme. Tänk om barnen varit med!
Nu väntar rättegång den 3/9 då jag ska vittna om vad som hände. Jag hoppas att den gubben aldrig mer får köra bil!

LJUGARBÄNKEN

En jättefin bänk kom till under gårdagen. Nu fattas bara räcken och lite på taket och sen ska det målas. Det kommer bli så bra när det är klart.

FARSTUKVIST

Den efterlängtade farstukvisten börjar att ta form. Äntligen en riktig trappa.

NÄRAKUTEN VS BARNAKUTEN

Första veckan efter Joels olycka hörde jag inte ett pip om att det gjorde ont i pannan, men dagen innan vi skulle ta bort plåstren började Joel plötsligt gråta. Det kliade, killade och gjorde ont i såret. När jag tittade så rann det ut något blodblandat gegg under plåstret. Tog bort det översta plåstret och såg en massa genomblodade små Steristrips. Svårt att se hur såret såg ut under allt och jag ville att någon skulle titta på det. Vi åkte till Närakutens drop in-mottagning där vi fick sitta och vänta i en och en halv timme. Jag var imponerad över hur duktig Joel var trots att det var så tråkigt att vänta. När vi väl fick komma in fick vi träffa en sköterska som jag hoppas att vi slipper se fler gånger. Steristripen skulle bort och hon hade tydligen inte tid med det. De satt ju fast! Så mamman fick en massa blöta tvättlappar att blöta upp såret med. Efter 25 sekunder kom människan tillbaka och tyckte att nu fick vi nog vara klara. Joel grät och tyckte det gjorde ont. Då tog hon tag i en hörna och drog bort alla Steristrip samtidigt! Joel skrek och såret var öppet och blödde. "Men det där ser ju jättefint ut. Inte alls infekterat. Så bra. Då kan ni gå hem". Jag frågade om vi inte skulle ha något på såret men det behövdes tydligen inte alls. "Det är bara bra om det får lufta. Det ska lufta ordentligt". Men snälla nån!! Killen är 3½ år!! JÄTTEBRA att skicka hem honom med ett öppet blödande sår mitt i pannan!! VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK!!?? Jag hann inte ens ifrågasätta hennes beslut innan hon pep ut genom dörren och hämtade nästa patient. Jag blev så arg att jag tog Joel och väskan och stormade ut. Styrde raka vägen till Barnakuten där vi fick vänta fem minuter, fick träffa en kanonbra sköterska (syster Patrik) och såret blev tvättat och ordentligt omlagt. Jag berättade vad som sagts på Närakuten och de kunde bara hålla med om att det var en "rätt annorlunda bedömning".

Tre dagar senare tog vi bort kompresserna och då såg såret bättre ut. Det blir nog ett synligt ärr eftersom såret tyvärr sprack upp trots lim och tejp, men det är ju ett mindre bekymmer.

Pappan har beställt hem halktejp som ska fästas i trappan på dagis, och nu hoppas vi att vi slipper fler olyckor på ett tag.

KLIPPKORT PÅ BARNAKUTEN

Jag hade precis klivit ur duschen när mobilen ringde. "Hej det är Cattis från dagis. Joel har ramlat och slagit sig ganska illa i pannan". Man hinner tänka väldigt mycket de följande sekunderna. "Det är ett rätt ordentligt jack och det blöder mycket så jag tror det är bäst om någon av er kan komma". Där stod jag i underkläderna och med handduken om mitt blöta hår. Några minuter senare stod jag och kramade en ledsen liten kille, med omlindat huvud på dagis. Vi hämtade upp storebröderna och åkte raka vägen upp till Barnakuten. Himmel, vi var ju nyss här och gipsade armen på samma lilla kille!! Vi borde nog fråga om ett klippkort...eller är det att måla Fan på väggen..?

Efter en rejäl hutt Alvedon och diverse kontroller skulle såret blottas och rengöras. Det hade slutat blöda, var ca 2 cm långt och väldigt djupt. Nog för att jag är sjuksköterska men när det gäller ens egna små, är man inte så kaxig. Stackars liten!

Trots att det var lite läskigt och gjorde ONT, så låg Joel tappert stilla och höll pappas hand medan tårarna rann. Såret tvättades noga och blev kontrollerat av två läkare innan det limmades och tejpades ihop ordentligt.

Belöningen för tapperheten blev en glasstrut (som ganska snart efterskänktes till storebror Marcus). Adrenalinkicken gick ur och tröttheten tog överhanden, så Lilleman somnade gott på vägen hem med pappan och brorsorna. Mamman fick snällt stanna och jobba.

Nu skulle jag vilja be herr Oledolyckan att hålla sig undan från min familj ett tag. Ett långt tag!! Tack och lov för att det inte gick värre ändå!

SÅ GOTT DET ÄR MED FIKA

Fredag eftermiddag. Äntligen är en lång vecka slut och helgen tar vid. Medan pappan plågas hos den otäcka tandläkaren, tar jag och Joel en välbehövlig fika på Landings. Känns rättvist... :o)

ARMBROTT

Igår, när jag var på jobbet, kom ett sms från maken..; "De ringde just från dagis. Joel har ramlat och de tror att han kan ha brutit armen".
Pappan fick ila upp till förskolan och hämta Lilleman, som var så ledsen så ledsen. På sjukvårdsupplysningen tyckte man att Joel behövde en läkarundersökning, så det blev Barnakuten nästa. Mamman, som är något yrkesskadad, tyckte nog att det kändes lite överilat att söka akutvård när armen såg hel ut, inte ens var svullen och gick att röra på. Killar är ju ofta lite sjåpiga..! ;o)
Barnläkaren på akuten kände och klämde, och vi blev skickade till röntgen. Efter lång väntan togs några bilder och sen fick vi träffa läkaren igen. Radiusfraktur blev domen! Aj då! Det var visst inte så sjåpigt ändå... En gipsskena fixades som ska sitta på i tre veckor. Joel var så duktig under hela besöket men när gipset skulle på bröt han ihop. Ville INTE!! I mammas knä gick det dock bra till slut.
Nu skulle jag vilja ha alla i familjen hela ett tag! Först Eriks bilolycka i somras, sedan Mackes skoterolycka i februari och nu Joel.
Två brutna armar och ett brutet ben kan väl räcka för ett bra tag framöver tycker jag.

TANDIS

Idag var det så dags för Joel att gå till tandläkaren för första gången. Vi hade förberett honom lite dagarna innan, och berättat vad som skulle hända. Han var väl inte jätteförtjust i tanken på att behöva gå dit, men fann sig ändå i det. Väl där var det en mycket kavat liten kille som satt så snällt och stilla i stolen, och som gapade stort när han skulle. Tandläkaren frågade en massa saker och Joel svarade och pratade så mycket att samma fråga fick upprepas både en och två gånger.
Tandläkaren: -Joel, när brukar du borsta tänderna?
Joel: - Jag har två tandborstar hemma, en med en skateboard och en med Katten Jansson och tandkräm med Bamse och pappa har en iPad".
Tänderna var hela och bettet fint, så nu blir nästa besök om ca 18 månader. Skönt!

ERIK 8 ÅR!!

I torsdags fyllde Erik åtta år och vi firade honom i dagarna två. Han har ju, precis som mor sin, namnsdag dagen efter sin födelsedag, och de gäster som inte kunde komma på torsdagen kom och åt tårta på Mattias-dagen istället. På Eriks födelsedag föddes ju detta år en liten svensk sessa. Erik är född 040223 kl 04.20...prinsessan Estelle är född 120223 kl 04.26. Barnmorskan som förlöste min Jerka tyckte att han var så fin att hon gav honom smeknamnet "prins Erik". Så nu har Sverige både en prins och en prinsessa att skjuta salut för den 23/2.
Det blev smurfomania här hemma och Erik har väl över 30 Smurfar i sin Smurfby nu. Dessutom ett nytt roligt DS-spel med...Smurfarna!
Jag vågar nog dock lova att den bästaste presenten kom på fredagen..; egna, sprillans nya målvaktskläder (innebandy)!! Erik strålade av glädje! Han fick dessutom vara med och träna med Marcus lag, och lyckan var total! Sedan tvåårsåldern har den här killen näst intill bott i sporthallar runt om Uppland, då han fått hänga med när brorsan spelat. Nu äntligen gick drömmen om egna måliskläder i uppfyllelse!! Håller tummarna för ett framtida Team -04 där Jerka platsar i kassen!!
Grattis igen min älskade älskade unge!! Hoppas att du är nöjd med din åttaårsdag! Du... Mamman har faktiskt en present till... Den tar vi nästa helg!!
Älskar dig av hela hjärtat!!! :o)

TRÖSTLÖST ELLER HOPPFULLT?

Nu vill jag inte påstå att jag enbart gör gott. Jag är inte perfekt på långa vägar...inte på något plan...men jag kan ändå definitivt säga att jag FÖRSÖKER! Lite "Sikta mot stjärnorna och hamna bland trädtopparna". Jag har samma tanke varje dag när jag vaknar; Vad har jag att se fram emot idag? Det underlättar väldigt när det känns motigt att kliva ur sängen. Jag lovar! För det ÄR faktiskt så (i alla fall för mig), att det finns någon ljusglimt varje dag (om än så liten ibland...), något att glädjas åt. Just nu, när det är så mörkt och så kallt, och man ofta är trött och hängig, så är det värt hur mycket som helst att fokusera på den lilla guldkanten som faktiskt finns där. Idag till exempel är det fredag! Bara det är ju underbart när man vet att man är ledig i helgen. Jag tog med några påsar bullar och en burk kakor till jobbet för att få se lite extra glada miner hos mina kollegor. Bingo!! Fredagen blev plötsligt ännu bättre! Lite manfall på "golvet" idag och Anna-panna fick ta jourmottagningen. Gillas!! :o) Bra doktor, lätt att samarbeta med och KUL jobb = tiden rinner i väg!

Men visst kan jag ibland känna att det är lite tröstlöst. "Kasta pärlor till svin" står det i Bibeln och ibland känns det lite så. Hur glad man än är och hur positivt man än försöker se på saker, så bemöts man bara av suckar, stön och ständigt gnäll från olika håll. Är det dessutom måndag, regningt och jag har huvudvärk...då är det lite trögt att hålla mungiporna uppe. Men jag FÖRSÖKER, och det är väl ändå huvudsaken!? :o)

Så fortsätt försöka hitta guldkornen varje dag, sprid glädje och ljus. Det ÄR inte tröstlöst! Det är HOPPFULLT!!