Jag hade precis klivit ur duschen när mobilen ringde. "Hej det är Cattis från dagis. Joel har ramlat och slagit sig ganska illa i pannan". Man hinner tänka väldigt mycket de följande sekunderna. "Det är ett rätt ordentligt jack och det blöder mycket så jag tror det är bäst om någon av er kan komma". Där stod jag i underkläderna och med handduken om mitt blöta hår. Några minuter senare stod jag och kramade en ledsen liten kille, med omlindat huvud på dagis. Vi hämtade upp storebröderna och åkte raka vägen upp till Barnakuten. Himmel, vi var ju nyss här och gipsade armen på samma lilla kille!! Vi borde nog fråga om ett klippkort...eller är det att måla Fan på väggen..?
Efter en rejäl hutt Alvedon och diverse kontroller skulle såret blottas och rengöras. Det hade slutat blöda, var ca 2 cm långt och väldigt djupt. Nog för att jag är sjuksköterska men när det gäller ens egna små, är man inte så kaxig. Stackars liten!
Trots att det var lite läskigt och gjorde ONT, så låg Joel tappert stilla och höll pappas hand medan tårarna rann. Såret tvättades noga och blev kontrollerat av två läkare innan det limmades och tejpades ihop ordentligt.
Belöningen för tapperheten blev en glasstrut (som ganska snart efterskänktes till storebror Marcus). Adrenalinkicken gick ur och tröttheten tog överhanden, så Lilleman somnade gott på vägen hem med pappan och brorsorna. Mamman fick snällt stanna och jobba.
Nu skulle jag vilja be herr Oledolyckan att hålla sig undan från min familj ett tag. Ett långt tag!! Tack och lov för att det inte gick värre ändå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar