JAG KANSKE BORDE BLIVIT BRANDMAN

Vilken tur att jag gick in i Marcus rum för att öppna fönstret i förmiddags. Vad får jag se där utanför? Jo, högt uppe på Älsklingens byggnadsställning spankulerar Molly omkring, förtvivlat jamande och kan inte ta sig ner. Hur hon kom upp? Jag antar att hon klättrade uppför de plankorna som står, nästan lodrätt, lutade på andra sidan ställningen. Upp kom hon alltså men inte ner. Det blev till att sätta Joel i säkerhet och sen släpa ut vår stora stege från garaget, luta den mot taket och sen bege sig uppåt. Väl uppe ska ni ju inte tro att det var en liten kattfröken som hade lust att följa med ner igen. Nehej då, hon kutade upp på garagetaket och där stod jag som ett fån och ropade och lockade. Till slut blev jag arg och tänkte att då kan du ju sitta där då, dumma kattskrälle. Halvvägs ner för stegen ser jag att Molly smugit fram till takkanten. Snabbt snabbt upp igen, grabbade tag i henne innan hon hann sticka igen och så bar det av nedåt. Alla fyra benen spretade åt var sitt håll på lilla missen och hon var säkert lika rädd som jag på vägen ner. Men ner kom vi och nere på marken stod Tiger och väntade på "syrran". Nu får vi se om hon är smart nog att inte klättra upp dit igen. Kattskrälle!! ;o)