UNDER ISEN...

...har jag varit i nästan ett halvår. Massor av strul på flera områden ledde till en lång sjukskrivning. Jag har upptäckt att jag inte är mer än människa. Jag fixar inte hur mycket som helst hur länge som helst. Att ha det tufft och må dåligt själv är en sak, och det kan jag ta, men när mina barn har det jobbigt gör det ont och gnager i mig långt in i hjärta och själ. Att försöka vara supermamma och själv göra allt jag kunde för mina barn, tog ut sin rätt till slut. Att ständigt ha denna oro för de små, dag som natt, blev mer än jag orkade. Det förstod jag ju så klart inte till en början. På med krigsmasken varje dag och göra det man ska, som en duktig flicka. Välsminkad och med påklistrat leende kunde jag lura vem som helst i min omgivning. Ingen visste hur dåligt jag mådde. Hur skulle någon kunna veta..? Jag vägrade ju till och med att inse det själv! Jag körde på som vanligt, så mycket jag orkade. "Jag ska BARA fixa det här först". "Jag ska BARA bli klar med det här. SEN kan jag varva ned...". Det där SEN kom aldrig. Nya saker att ta tag i dök upp och vilan fick vänta...och vänta...
Men hur mycket jag än förnekade alla symtom, så sa kroppen ifrån till slut. Denna fantastiska kropp (som jag alltid gnäller på för att den är för tjock, för slapp och för blek...) fick nog och gav mig sådan yrsel att jag knappt kunde stå utan att svaja. En dag när jag satt i bilen vid ett rödlyse utanför polishuset, vred sig hela världen ett halvt varv och jag trodde att jag skulle tuppa av. Tunnelseende och sus i öronen. Körde vidare till jobbet, parkerade och bytte om. Klart att jag skulle jobba! "Hur är det Anna..?", "Hur mår du..?", "Du är så blek idag...", "Du ser så trött ut...". Jag log och jobbade på. Nästa dag var orken slut. Sjukanmälde mig på jobbet. Efter mycket kortfrånvaro pga ständig huvudvärk, migränanfall och magont behövde jag ett sk förstadagsintyg från läkare. Bokade tid till Previa och fick komma samma förmiddag. Macke följde med mig. Kände mig som en zombie när jag kom dit, helt avtrubbad. In till läkaren och upp på britsen. "Hur mår du Anna..?". Jag började prata om mina symtom. Huvudvärk varje dag dygnet runt, magsmärtor, tätare migränanfall... "Vad tror du själv att det kan bero på..?". Jag började berätta om att det var dåligt med folk på jobbet och mycket att göra, så nog var det lite stressigt. Lite allmänt irriterat och dålig stämning bland personalen. Många som är slutkörda. Så långt allt väl, men när jag började berätta om barnen så brast det. Jag satt där på britsen och grät som Lille Skutt. Kunde inte hålla emot längre. Grät och grät.
Läkaren höll upp fingrarna och måttade ut någon cm mellan tummen och pekfingret. "Anna, du är ungefär så här långt ifrån en depression och ungefär lika långt ifrån att bli utbränd". Va!? Vem!? Jag!? Hur då!? Eller jag menar...vad då, vad sa hon..?? Depression?? Utbränd?? Jag har ju bara ont i huvudet..! Jag är rätt så stressad, visst, men deprimerad!? Lägg av!!
"Du ska vara hemma ett tag nu, Anna. Du behöver det. Efter så här långvarig stress kan det ta tid att komma igen".
Fem månader tog det. Precis när jag påbörjat behandlingen (lyckopiller och psykologkontakt) började mitt hjärta att strula. Efter ett helt dygn med dubbelslag körde Macke mig till vårdcentralen. Det är säkert inget tänkte jag. Det hör säkert ihop med allt annat skit. Ekg:t visade annat och jag blev skickad till akuten. Efter åtta timmar på hjärtövervakning där, fick jag åka hem med beskedet att det säkert skulle ge med sig inom något dygn. Det gjorde det inte. Sex veckor höll det på och under den tiden blev det ytterligare ett akutbesök, ett arbetsprov och ett ultraljud. Ultraljudet visade på tre läckage och ett förstorat rum i hjärtat. Den kändes ju precis som något jag behövde och panikångesten blev ju mycket bättre av att nu börja oroa mig för hjärtfel. Fick betablockerare för att minska extraslagen och som bieffekt sänktes min redan låga vilopuls, från 55 ned till 44. Jag blev yr och kunde bli svimfärdig även fast jag satt ned. En kväll höll jag på att tuppa av fast att jag låg ned och sen vågade jag knappt sova. Till slut kunde man konstatera att läckagen var tillräckligt beskedliga för att jag skulle kunna sluta med tabletterna, och då mådde jag bättre. Efter sex veckor upphörde extraslagen och nu känner jag bara av det ibland.
Pga hjärtutredningen fick jag avbryta den andra behandlingen och allt fördröjdes flera veckor.
Efter fem månader hemma fick jag nog. Vaknade en dag och kände att nu vill jag tillbaka. Jag ringde jobbet och veckan efter började jag jobba 25%. Jag är enormt trött men mår så mycket bättre nu. Jag har haft så mycket hjälp och stöd runt omkring, från både familj och vänner. Ovärderligt!!! Tack alla älskade!!!
Barnen mår också bättre och vi ser fram emot sköna lediga dagar och veckor. Snart är det dags för sommarlov. Livet ler och jag tror både på mig själv och på mycket bättre dagar.