OLYCKAN VAR FRAMME

Tisdagen den 9/8 2011 satt jag i bilen när telefonen ringde och jag fick det där beskedet man önskar att man aldrig någonsin skulle få. Det var Fredrik som ringde och talade om att Erik hade blivit påkörd av en bil när han varit ute och cyklat! Min mage knöt sig, blodet försvann från huvudet och jag trodde hjärtat skulle stanna i bröstet på mig! Nästa ord jag fick höra var att det inte var så farligt, men innan dess hann jag tänka väldigt mycket. Vad hade hänt? Hur skadad var han? Levde han??

Det var alltså inte så farligt. Bilen hade inte kört så fort och när den träffade bakdelen av Eriks cykel, hade Erik flugit av medan cykeln for in under bilen och släpades med 6-8 meter! Fredrik sa att det var mest skrubbsår och att Erik var rätt okej ändå. Han hade aldrig varit avsvimmad och han hade haft hjälm på sig. Tack och lov!!!

Jag körde vidare ut till Björklinge och hämtade Joel på dagis. Tårarna rann och jag kände mig så himla maktlös, som inte kunde vara hos Erik just då. Lämnade Joel hos sin pappa och åkte tillbaka mot stan och barnakuten. Vägen kändes oändligt lång!!

Jag hann dit före ambulansen och stod och väntade när den rullade in. När de öppnade bakluckan och jag fick se Eriks sargade knän sprack det igen och tårana kom. Plötsligt fanns det ingen sjuksköterska kvar i mig utan jag var "BARA" mamma. Min lilla trasiga kille!! Liten, rädd och chockad såg han ut där han låg på båren. Höll hans hand på vägen in och var så tacksam att han levde.

Inne på akutrummet lämnades rapport från ambulanskillarna och sen tog personalen på barnakuten över. En barnläkare undersökte Erik noggrant och när man var säker på att han klarat sig hyfsat bra var det dags att se över alla sår. Högersidan var värst! Det var där bilen träffat. Ögonbrynet var trasigt, överläppen sönder, ena framtanden hade slagits rakt av, hakan var skrapad, vänster underarm hade ett ordentligt skrapsår och han var blåslagen överallt. Värst var det dock med hans knän. De såg hemska ut och jag var tveksam till att det fanns något helt i hans knäskålar där under. Asfalt, sand och grus hade torkat fast i såren och nu började rengöringen som var mindre kul. Bedövningskompresser på först och sen försökte man med både svamp, kompresser, tandborste och någon annan borste. Erik var livrädd och skrek i högan sky när de skrubbade. Jag led med honom så det gjorde ont inuti! Mer bedövning på kompresserna och så fick vi vänta ett tag till. De andra såren gick lättare att få rent och blev snart omplåstrade. Även polisen kom upp och pratade med oss. En rapport skrivs alltid vid trafikolyckor. De lämnade telefonnumret till kvinnan som körde bilen. Hon var helt förkrossad och ville att vi skulle ringa.

Den här bilden tog Fredrik efter olyckan och den får mig att rysa i hela kroppen!! Kolla Eriks cykel!! Där hade Erik också kunnat legat!! Han hade änglavakt! Det är då ett som är säkert!! Kvinnan som körde fick inte stopp på bilen trots att hon körde i 20-30 km/tim. Så låg fart och ändå så många skador. Hur ofta kör man i den hastigheten!? På vägen intill är det 50 km/tim som gäller, men alldeles för många kör betydligt fortare än så där. Ryser!!

Efter pärsen att få såren rengjorda var Erik helt slut!

När den värsta chocken lagt sig och adrenalinet börjat minska i kroppen, kände Erik att han hade ont i sin högra underarm. Vi blev skickade till akutröntgen och där kunde man konstatera att han mycket riktigt hade en radiusfraktur. Benet hade gått rakt av ganska nära handleden och benen låg fortfarande på plats. Ingen reponering behövdes utan man kunde lägga en gipsskena direkt. Den ska sitta i tre veckor. Även vaden röntgades men där var ingen brutet. Förmodligen muskeln som fått sig en rejäl smäll av cykeltrampan.

Armen gipsades av doktor Fanny och Erik var nog ganska nöjd efteråt.

En duktig fläskläpp och ena framtanden avslagen.

Knäna gick inte att få ordentligt rena men innan vi skulle åka hem såg de betydligt bättre ut. Erik fick alsolkompresser på och blev omlindad innan vi åkte. Man hoppades på att lite mer smuts skulle komma ut under natten och vi fick tid för återbesök dagen efter.

Efter sex timmar på sjukhus var det en slagen hjälte som bara ville åka hem. Han hade dessutom fått lite lugnande medikamenter och var lite luddig. Pappa bar ut Erik till bilen och där somnade han nästan på en gång. Han sov sedan lugnt hela natten.

Vilken pärs!! För oss alla!! Erik hade mest ont i kroppen men jag tror att Marcus hade mest ont i själen av oss alla. Olyckan hände ju mitt framför ögonen på honom och han anklagade sig själv för att det hände. Det var ingens fel! Olyckan var framme bara! Marcus agerade helt rätt när Erik blev påkörd och ska ha all världens beröm för det.

Det blev en väckarklocka för oss alla och jag känner en enorm tacksamhet för att Erik hade en skyddande hand över sig där och då. Plötsligt spelade inget annat någon roll och man blir väldigt ödmjuk inför livet när man inser hur skört det är.